Indirekt bevisning av dopingförseelser under WADC artikel 2.2 : Vad utgör tillräcklig bevisning i avsaknad av ett positivt analysresultat?

Abstract

I dag baserar sig bekräftade dopingförseelser hos idrottsutövare i en allt högre grad på andra bevisformer än positiva analysresultat. Dessa andra bevisformer kallas med en samlad term indirekt bevisning och kan bestå av exempelvis erkännanden, vittnesmål, skriftlig bevisning eller longitudinal profilering. När en dopingförseelse bevisas med hjälp av indirekt bevisning väcks frågor om bevisens tillförlitlighet och tillräcklighet i förhållande till beviskravet. Syftet med denna avhandling är att granska vilken typ och mängd av indirekta bevis som är tillräckliga för att fastställa en dopingförseelse avseende bruk av förbjuden substans eller metod. Beviskravet har i världsantidopingkoden (WADC) angetts som en glidande skala som är högre än en sannolikhetsövervikt men lägre än ställt utom rimligt tvivel och i tillägg stadgas det att beviskravet är högre ju allvarligare anklagelsen är. Därför är det viktigt att analysera såväl regleringens innebörd som Idrottens skiljedomstols (CAS) rättspraxis och doktrin på området för att kunna tydliggöra beviskravet.

Genom att tolka rättspraxis kan man konstatera att beviskravet ligger nära kravet utom rimligt tvivel och att det alltid krävs stark bevisning, eftersom dopingförseelser alltid är allvarliga. Därmed är det svårt att dra några tydliga gränser för vilken slags och vilken mängd bevis som utgör tillräcklig bevisning, eftersom varje fall måste avgöras in casu. Det är emellertid ostridbart att det alltid är helhetsbedömningen av bevisen som är avgörande och att enskilda indirekta bevis i huvudsak inte är tillräckliga för att fastställa en dopingförseelse. WADC är formulerad på ett sätt som ger bestraffningsorganen ett brett tolkningsutrymme gällande bevisfrågor, vilket emellertid har ansetts äventyra idrottarnas rättsäkerhet. Att regleringen av bevisfrågorna är tydlig och praxisen enhetlig är därmed viktigt med tanke på idrottarnas rättssäkerhet och jämlikhet. Användningen av indirekta bevis i dopingfall är relativt ny och substanserna och metoderna för doping utvecklas ständigt. Därför är frågor som berör bevisningen ännu relativt outforskade och rättsläget fortsätter att utvecklas i takt med att nya dopingmetoder och -substanser upptäcks. Detta innebär att det antagligen alltid kommer att finnas outredda spörsmål som anknyter till bevisningen av dopingförseelser.

I avhandlingen används en rättsdogmatisk metod. Dessutom görs en ytlig rättsjämförelse mellan dopinglagstiftningen i olika länder, främst för att kartlägga de möjligheter som myndigheterna i olika länder har att ingripa i utredningar avseende misstänkta dopingförseelser. Som material har främst använts såväl inhemska som utländska vetenskapliga artiklar och rättspraxis från CAS, eftersom idrottsrätten är av internationell karaktär, särskilt i fråga om doping.

Nykyään yhä useammassa dopingrikkomustapauksessa näyttö perustuu muuhun kuin positiiviseen dopingtestiin. Näitä näyttömenetelmiä kutsutaan yhteisesti epäsuoraksi näytöksi ja ne voivat koostua esimerkiksi tunnustuksista, kolmannen tahon lausunnoista, kirjallisista todisteista tai pitkäaikaisseurannasta. Epäsuoran näytön tilanteissa herää kysymys näytön riittävyydestä ja luotettavuudesta suhteessa näyttökynnykseen. Tutkielman tarkoituksena on selvittää vaadittavan epäsuoran näytön laatu ja määrä dopingin käyttörikkomuksissa. Näyttökynnys on Maailman antidopingsäännöstössä (WADC) määritelty liukuvana käsitteenä. Se on korkeampi kuin tavanomainen todennäköisyysnäyttö, mutta alhaisempi kuin se, ettei varteenotettavaa epäilyä väitteen todenperäisyydestä ole. Tämän lisäksi on säännelty, että arvioinnissa on otettava huomioon dopingrikkomuksen väitetty vakavuus. Täten on tärkeää näyttökynnyksen selkeyttämiseksi analysoida sekä säännöstön sisältöä että Urheilun kansainvälisen vetoomustuomioistuimen (CAS) oikeuskäytäntöä ja oikeuskirjallisuuden sisältöä.

Tulkitsemalla oikeuskäytäntöä voidaan todeta, että näyttökynnys on lähellä ilman varteenotettavaa epäilyä -vaatimusta ja että vaaditun näytön tulee olla vahvaa, sillä dopingrikkomukset ovat aina vakavia. Koska kaikki ratkaisut ovat tapauskohtaisia, on vaikeaa absoluuttisesti määritellä vaaditun näytön määrää ja laajuutta. Näytön arvioinnin tulee olla aina tapauskohtaista, eivätkä yksittäiset epäsuorat näytöt pääsääntöisesti ole riittäviä dopingrikkomuksen todistamiseksi. WADC on muotoiltu siten, että kurinpitoelimillä on mahdollisimman paljon tulkinnanvaraa näyttökysymyksissä, mikä on puolestaan haasteellista urheilijoiden oikeusturvan sekä yhdenvertaisuuden kannalta, ja sen myötä oikeuskäytännön sekä säännöstöjen tulisi olla yhdenmukaisia. Koska epäsuoraa näyttöä on tähän mennessä sovellettu dopingrikkomustapauksissa melko vähän ja dopingin käyttömenetelmät kehittyvät jatkuvasti, tutkimus näyttöä koskevista kysymyksistä ei ole täysin kattavaa ja sen tulee jatkuvasti kehittyä pysyäkseen ajan tasalla.

Tutkielmassa käytetään lainopillista menetelmää. Tämän lisäksi pinnallinen oikeusvertailu havainnollistaa viranomaisten mahdollisuuksia puuttua dopingrikkomusten selvittämiseen eri maissa. Tutkielman lähteet koostuvat pääsääntöisesti sekä ulkomaisista että kotimaisista tieteellisistä artikkeleista ja CAS:n oikeuskäytännöstä tutkielman sekä dopingin kansainvälisestä luonteesta johtuen.