Domares och advokaters förhållande till rekommendationerna av delegationen för personskadeärenden

Abstract

I avhandlingen granskas delegationen för personskadeärenden och dess rekommendationer. Syftet med avhandlingen är att granska hur domare och advokater förhåller sig till rekommendationerna. För att uppnå avhandlingens syfte har följande frågeställning formulerats: Hur förhåller sig domare och advokater till rekommendationerna av delegationen för personskadeärenden?

I avhandlingen används två olika metoder, den rättsdogmatiska metoden och intervjuforskning. De mest centrala källorna är rekommendationerna av delegationen för personskadeärenden, lagen om delegationen för personskadeärenden (513/2004), regeringspropositionen (RP 167/2003 rd), intervjuer med domare och advokater samt rättslitteratur. Som intervjumetod används semistrukturerad intervjumetod. Intervjumaterialet har analyserats med hjälp av en kvalitativ innehållsanalys.

Av intervjuerna framgår att både domare och advokater anser att rekommendationerna av delegationen för personskadeärenden inte är bindande. Trots rekommendationernas icke-bindande karaktär använder domarna och advokaterna rekommendationerna som ett hjälpmedel. Varken domare eller advokater anser att domares oberoende ställning äventyras trots att de tillämpar rekommendationerna när de fastställer ersättningsbelopp.

Domarna och advokaterna poängterade att de nog avviker från rekommendationerna av delegationen för personskadeärenden men att det sker väldigt sällan. De flesta domarna och advokaterna påpekade att om de avviker från rekommendationerna är det fråga om ett exceptionellt fall och då är de tvungna att noggrant motivera sina avvikanden.

Av intervjuerna framgår att domare varken tänker på eller hinner reflektera över hur de påverkar de rekommenderade ersättningsnivåerna. De fokuserar i stället på de enskilda fallen och på att de skadelidande ska få skäliga ersättningar. Huvudsakligen är det domarnas avgöranden som påverkar ersättningsnivåerna. Ändå anser vissa advokater att de i viss mån kan påverka ersättningsnivåerna.

Tutkielmassa tarkastellaan henkilövahinkoasiain neuvottelukuntaa ja sen suosituksia. Tutkielman tarkoitus on tarkastella miten tuomarit ja asianajajat suhtautuvat suosituksiin. Tutkielman tavoitteen saavuttamiseksi on muotoiltu seuraava tutkimuskysymys: Miten tuomarit ja asianajajat suhtautuvat henkilövahinkoasiain neuvottelukunnan suosituksiin?

Tutkielmassa käytetään kahta metodia, oikeusdogmatiikkaa ja haastattelututkimusta. Keskeisimmät lähteet ovat henkilövahinkoasiain neuvottelukunnan suositukset, laki henkilövahinkoasiain neuvottelukunnasta (513/2004), hallituksen esitys (HE 167/2003 vp), tuomarien ja asianajajien haastattelut sekä oikeuskirjallisuus. Haastattelumetodina käytetään puolistrukturoitua teemahaastattelua. Haastattelumateriaalia on analysoitu kvalitatiivisen sisällönanalyysin avulla.

Haastatteluista käy ilmi, etteivät tuomarit eivätkä asianajajat pidä henkilövahinkoasiain neuvottelukunnan suosituksia sitovina. Tuomarit ja asianajajat käyttävät suosituksia apuvälineenä, vaikka suositukset eivät ole sitovia. Tuomarit ja asianajajat ovat sitä mieltä, että tuomareiden riippumattomuus ei ole uhattuna, vaikka he soveltavat suosituksia määrätessään korvausmäärää.

Tuomarit ja asianajajat korostivat kyllä poikkeavansa, joskin harvoin, henkilövahinkoasiain neuvottelukunnan suosituksista. Useimmat tuomarit ja asianajajat huomauttivat, että jos he poikkeavat suosituksista, kyseessä on harvinaislaatuinen tapaus ja silloin heidän on tarkkaan perusteltava tekemänsä poikkeukset.

Haastatteluista ilmenee, että tuomarit eivät ajattele eivätkä ehdi ottaa huomioon, miten he vaikuttavat suositeltuihin korvaustasoihin. He keskittyvät sen sijaan yksittäistapauksiin ja siihen, että vahingonkärsijät saavat kohtuulliset korvaukset. Pääasiassa tuomareiden päätökset vaikuttavat korvaustasoihin. Kuitenkin jotkut asianajajat kokevat voivansa jossain määrin vaikuttaa korvaustasoihin.